Anlag för kraft, uthållighet och återhämtning varierar mellan människor.

Tänk dig att du och en kompis följer exakt samma träningsprogram. Ni lyfter samma vikter, springer samma pass, äter ungefär likadant. Ändå går det olika. Den ena växer i styrka snabbt men blir snabbt sliten. Den andra orkar mil efter mil men kommer aldrig riktigt upp i samma maxvikter. Vi brukar förklara skillnaden med hur hårt man kämpar. Sanningen är att en stor del sitter i anlagen, alltså i vad kroppen är byggd för.

Kraft eller uthållighet

Människor skiljer sig i hur deras muskler är sammansatta och hur de svarar på träning. Vissa är genetiskt mer lämpade för explosiv styrka och snabba, kraftfulla rörelser. Andra har en kropp som blomstrar av uthållighet, av att hålla på länge i jämnt tempo. De allra flesta ligger någonstans mittemellan, med en lätt dragning åt det ena eller det andra hållet.

En gen som ofta nämns i sammanhanget heter ACTN3. Den är kopplad till just anlag för kraft kontra uthållighet. Här vill jag vara ärlig, för det här är ett område där marknadsföringen ofta lovar mer än forskningen håller. En enskild gen avgör inte om du blir sprinter eller maratonlöpare. Den ger en svag dragning, och resten avgörs av träning, vana och vilja. Jag stannar därför vid namnet och principen, inte vid stora löften.

Återhämtning och skaderisk

Anlagen handlar inte bara om prestation, utan också om hur snabbt du återhämtar dig och hur lätt du drar på dig skador. Två personer kan träna lika hårt, samtidigt som den ena behöver fler vilodagar för att kroppen ska hinna bygga upp sig igen. Den som pressar på utan att respektera sitt eget återhämtningsbehov riskerar att fastna i en utförsbacke av trötthet och småskador, hur ambitiös träningen än är.

Det här är en viktig pusselbit, eftersom de flesta program är skrivna för en tänkt genomsnittsperson. Den som lånar en elitidrottares upplägg rakt av glömmer lätt att kroppen bakom det programmet kanske återhämtar sig dubbelt så snabbt.

Inte en fråga om kämparglöd

Med den bilden faller idén att resultat enbart är en fråga om hur mycket man sliter. Att tvinga en uthållig kropp att bli en kraftmaskin, eller tvärtom, är att arbeta i motlut. Det går att flytta sig en bit i båda riktningarna, men den som tränar med sina anlag i stället för mot dem kommer både längre och med färre skador.

Poängen är inte att vissa är dömda till medelmåtta. Poängen är att samma program passar olika bra för olika kroppar. Den som förstår sin egen utgångspunkt kan lägga upp träningen så att den faktiskt ger resultat, i stället för att undra varför kompisens upplägg inte fungerar lika bra på en själv.

Vad kunskapen ger

Hösten är en tid då många startar om sina rutiner efter sommaren. Det är ett bra tillfälle att fråga sig vems program man egentligen följer. Den som vet att kroppen lutar åt uthållighet kan bygga sin träning kring det, och lägga styrkan som komplement i stället för som huvudnummer. Den som lutar åt kraft kan göra tvärtom. Återhämtningen kan planeras efter det egna behovet snarare än efter en mall.

Generna sätter ramarna, men hur du tränar fyller dem. En genvariant är en dragning åt ett håll, inte ett förutbestämt slut. Att känna sina anlag gör träningen mer träffsäker och roligare, eftersom du jobbar med den kropp du faktiskt har.

Vanliga frågor

Avgör en gen om jag kan bli vältränad?

Nej. Anlagen ger en svag dragning åt kraft eller uthållighet, men träning, vana och vilja avgör det mesta. Alla kan bli vältränade. Generna säger mer om var du har lättast att utvecklas och hur du bäst lägger upp det, inte om ett tak för vad du kan nå.

Varför säger du att forskningen ofta överdrivs?

För att enskilda gener ibland säljs som ett facit på idrottsanlag, vilket de inte är. Den berömda sprintgenen förklarar bara en liten del av bilden. Ärlighet om det är viktigare än stora löften, och just därför behandlar jag anlagen som en fingervisning, inte en dom.

Vad är poängen med att känna sina träningsanlag?

Att kunna lägga upp träning och återhämtning efter sin egen kropp i stället för efter ett genomsnitt eller någon annans program. Lutar du åt uthållighet kan du behöva mer tålamod med styrkan, lutar du åt kraft kan du behöva vara noga med återhämtningen.

Kan generna säga något om skaderisk?

De ger en fingervisning om bindväv, återhämtning och hur lätt du sliter, vilket hänger ihop med skaderisk. Det är en dragning, inte en garanti. Vet du att du är skadebenägen blir uppvärmning, teknik och att inte öka för fort just det som håller dig hel.

Hur snabbt påverkar mina anlag min träning?

Inte över en natt, men det kan ändra hur du tänker. I stället för att kopiera ett program som passade någon annan kan du luta det mot din kropp. Den som återhämtar sig långsamt vinner ofta mer på fler vilodagar än på fler pass.