Du har skrollat igenom morgonens nyhetsflöde och reser dig tömd, lite rastlös, med en gnagande oro i magen. Din granne har läst exakt samma rubriker och rycker bara på axlarna. Samma brus, helt olika reaktion. Vi brukar avfärda den skillnaden som en fråga om karaktär. Den ena är stark, den andra känslig. Den förklaringen är dock missvisande, och det är faktiskt en lättnad. Skillnaden sitter till stor del i biologin, närmare bestämt i vilka genvarianter du råkar bära.

Hjärnan är partisk

Din hjärna är inte neutral inför det den läser. Den väger hot långt tyngre än lugnande besked, en inbyggd snedvridning som en gång var livsviktig. Den som tog varje fara på allvar klarade sig bättre än den sorglöse, så vi är barnbarn till de vaksamma. Medierna känner den här svagheten in i minsta detalj och formar sina rubriker för att träffa den. Lägg till att varje ny uppdatering ger en liten skvätt dopamin, hjärnans sätt att säga ”leta vidare”, så har du receptet på doomscrolling. Du sitter fast i en slinga som belönar dig för att jaga nästa katastrof.

Det här drabbar oss däremot olika hårt. Att den ena sitter kvar oberörd medan den andra blir alldeles slut beror till stor del på tre genvarianter, en som styr städningen, en som styr av-knappen och en som styr hur hårt känslorna träffar.

Tre varianter som gör skillnad

COMT är genen bakom hur snabbt hjärnan städar undan stresshormoner som dopamin och noradrenalin i pannloben, den del som sköter fokus och självkontroll. Tänk dig en städpatrull, där din variant av genen avgör arbetstempot. Hos vissa jobbar patrullen långsamt. I lugn och ro är det en fördel, eftersom signalsubstanserna ligger kvar och ger skärpa, gott minne och öga för detaljer. Under press blir det tvärtom ett problem. Patrullen hinner inte undan, allt svämmar över, och skärpan tippar plötsligt över i oro och tankestopp. Hos andra jobbar patrullen snabbt. De håller huvudet kallt även i kaos, men kan kännas lite oskärpta en vanlig tisdag. (Forskarna kallar ibland de här typerna för ”worrier” och ”warrior”, vilket är fyndigt men förstås en grov förenkling. De flesta av oss ligger någonstans mittemellan.)

FKBP5 styr stressens av-knapp. När ett hot dykt upp ska kroppen så småningom registrera att faran är över och stänga av kortisolet. Hos bärare av en viss variant kärvar den knappen. Kroppen fortsätter pumpa stresshormon långt efter att det egentliga hotet är borta, som ett billarm som tjuter vidare långt efter att någon råkat stöta till bilen. Resultatet är en larmberedskap som inte vill släppa.

SLC6A4 påverkar serotoninsystemet, alltså hur hårt känslorna träffar och hur väl du återhämtar dig efteråt. En variant tycks ge tunnare hud mot känsloladdat innehåll och svårare att filtrera bort bakgrundsbruset. (Här ska sägas att forskningen är omtvistad. Den enkla kopplingen mellan den här genen och exempelvis depression har varit svår att återupprepa i stora studier, så den ska tolkas försiktigt. Att varianten påverkar känslighet verkar däremot rimligt.)

När bruset möter en känslig hjärna

Sätt nu ihop bilden. För någon med den långsamma städpatrullen i COMT blir ett ständigt pingande av notiser som en kran som aldrig stängs. Pannloben dränks i signalsubstanser den inte hinner göra sig av med, och resultatet blir hjärntrötthet, dåligt arbetsminne och den där beslutströttheten där man till slut inte ens orkar välja middag. Har du dessutom en kärvande av-knapp i FKBP5 får kroppen aldrig riktigt landa mellan varven.

Värst drabbas sömnen. Kortisol är melatoninets raka motsats, så när av-knappen inte fungerar inför natten ligger du kvar i vakenhet långt efter att lampan släckts. Den känsloladdade nyheten du läste i sängen stör dessutom den delen av sömnen där hjärnan ska sortera och tvätta bort dagens intryck. Du vaknar med stresståget redan i rörelse, ännu känsligare för morgondagens flöde. En liten nedförsbacke, varv efter varv.

Vad du kan göra

Vad kan man då göra? Det mesta handlar om att skruva ner trycket, och en hel del kan vem som helst börja med i dag.

Begränsa nyheterna till en bestämd stund, gärna mitt på dagen i stället för det sista du gör innan du somnar. Stäng av notiser som inte är nödvändiga, så slipper hjärnan ryckas ur fokus av varje litet pling. Håll skärmen borta från sovrummet de sista timmarna, för sömnens skull. Gör en sak i taget i stället för att hacka mellan tjugo flikar. Inget av det här är nytt, men för en känslig biologi är det inte småsaker utan precis det som avgör om du håller i längden.

Sedan finns den individuella nivån. Vet du åt vilket håll just du lutar, kan du lägga krutet där det gör mest nytta. Den med en långsam COMT-städpatrull mår kanske bäst av att vara försiktig med kaffe och kvällsträning, medan den med en kärvande FKBP5-knapp behöver prioritera sömn och återhämtning extra hårt. Vill man gå vidare till kosttillskott eller annat bör det ske i samråd med läkare, för där är det lätt att gå vilse.

Från viljestyrka till självinsikt

Att tvinga sig själv att bara skärpa sig inför nyhetsbruset är ungefär lika klokt som att skälla på någon för att hen fryser. Den verkliga nyckeln är självinsikt, att förstå sin egen biologi och sluta slåss mot den. Jag har för övrigt skrivit en hel bok om vår sällsynt osunda relation till nyheterna, men hur osund relationen faktiskt är skiljer sig från person till person. Vi reagerar olika av en anledning, och anledningen går att ta reda på.

Du kan sluta kämpa blint och börja jobba med systemet du faktiskt har.